Röd tråd: två tips för att få flyt i texten

Hur gör man en text intressant? Hur får man läsaren att hänga med? Hur skapar man flyt? Tre frågor med ett svar: man jobbar med röd tråd.

Det är enkelt!

En tydlig röd tråd bygger på två knep och en grundförutsättning. Knepen är enkla, men grundförutsättningen är tyvärr lite svårare. Den kräver nämligen att du tänker efter ordentligt. Knepen kan du däremot använda nästan utan att tänka alls, och det är ju goda nyheter.

Inled texten med en hissmening

Vi börjar med grundförutsättningen: Du måste veta vad texten handlar om. Och det räcker inte med att veta på ett ungefär. Du måste veta exakt, och du måste kunna formulera det i en konkret, kärnfull mening i påståendeform. Den meningen blir textens hissmening, alltså det du hinner säga till någon som mellan våning tre och fem frågar vad texten handlar om.

Om den personen sedan frågar ”hur kan du påstå det?” eller ”men hur går det till?” så kan du glatt svara ”läs texten!”, eftersom hela texten sedan förklarar, försvarar eller utvecklar påståendet. Den här textens hissmening är En tydlig röd tråd bygger på två knep och en grundförutsättning. 

Skriv hissmeningen någonstans i början av texten. Läsare är ofta som en person du träffar i hissen. De vill veta vad texten handlar om och läser bara vidare om de tycker att det verkar intressant.

Men vilka knep är det? Det ska jag visa nu. Häng med!

Inled varje stycke med en egen hissmening

Det första knepet är att inleda varje stycke med en mening som tydligt visar vad stycket handlar om och hur det förhåller sig till resten av texten. Inledningsmeningarna bildar ett slags tjock röd tråd som löper genom hela texten. De blir alltså också hissmeningar, fast för stycket. Tänk dig att läsarna skummar igenom din text genom att läsa alla inledningsmeningar. Då ska de få en tydlig bild av vad texten handlar om och hur den hänger ihop.

Knyt ihop meningarna

Det andra knepet är att skapa små, korta röda trådar som knyter ihop meningarna med varandra. Tänk dig att du fäster en sådan tråd någonstans i slutet av en mening och sedan fäster den andra änden i början av nästa mening. Alla meningar ska ha en sådan liten knut någonstans i början. Man kan knyta på två sätt, antingen med nyckelord eller med sambandsord.

... med nyckelord

Nyckelord kan du se i den här textens andra stycke:

… man jobbar med röd tråd.

För att få en tydlig röd tråd i en text finns det två knep och en grundförutsättning. Knepen är enkla, men grundförutsättningen är tyvärr lite svårare. Den kräver nämligen att du tänker efter ordentligt. Knepen kan du däremot använda nästan utan att tänka alls, och det är ju goda nyheter.

Första meningen börjar med ”röd tråd”, som fanns med i slutet av stycket ovanför. Mellan orden löper alltså en liten röd tråd som visar att meningarna hänger ihop och handlar om samma sak. Därefter introducerar meningen två nya nyckelord: knep och grundförutsättning. ”Knep” finns med i början av andra och fjärde meningen. ”Grundförutsättning” finns i början av tredje meningen, fast det står ”den”. Jag har färgmarkerat orden så att du kan se vad jag menar. Du kan tänka dig att du knyter en liten tråd från ”knep” i den första meningen och fäster den i inledningen av den andra och fjärde meningen. Sedan kan du knyta ihop tredje meningens ”den” med ”grundförutsättningen” i första och andra meningen. Nu sitter meningarna ihop ordentligt!

... eller med sambandsord

Sambandsord är ett annat verktyg för att knyta. Sambandsord är ord som visar hur meningarna förhåller sig till varandra, till exempel när man har argumenterat för något och sedan börjar nästa mening med däremot. Då vet läsarna att den meningen innehåller ett motargument. Om meningen i stället börjar med dessutom så förväntar sig läsarna ett till argument för. Andra sambandord är eftersom, därför, trots detta, för det första, för det andra, slutligen, dock, exempelvis … Använd en synonymordlista så hittar du fler. Även sambandsorden ska sitta i början av meningen.

Knyt i början av meningen

Man kan knyta med sambandsord eller nyckelord, eller blanda, men alla meningar ska ha en knut i början. Så varför just i början? Varför kan man inte knyta varsomhelst? Det beror på att vi måste koppla ihop ny kunskap med gammal kunskap för att kunna ”spara ner” den. Vi har väldigt svårt att minnas en ny portion kunskap som inte anknyter till något alls. Därför undrar vi hela tiden ”vad handlar det här om?” eller ”hur hänger det här ihop med det jag redan vet?”. De frågorna ligger liksom och surrar i bakhuvudet under hela läsningen, och det är först när vi får svar på dem som vi börja koncentrera oss på innehållet. Alltså ska svaret finnas i början av meningen. Då behöver vi aldrig stanna upp och tänka ”vad snackar de om nu?”.

Jag ljög lite förut (förlåt)

Kan man verkligen göra det här utan att tänka? Nej, det kan man kanske inte. Men jag vill ändå påstå att det är ganska lätt att skapa den här typen av hissmeningar och knutar när man har gjort det några gånger, speciellt om man gör det i samband med att man redigerar texten. Då har man jobbat med texten ett tag och vet vad den handlar om, vilka ord som är nyckelord och hur det ena leder över till det andra. Då finns tråden redan, och det gäller bara att göra tydliga knutar.

Ett bra exempel

Jag avslutar med ett bra exempel på röd tråd, från en årsredovisning som jag läste nyligen. Den började ”X-förvaltningen har en negativ budgetavvikelse på X miljoner kronor. Avvikelsen beror på tre saker: personalkostnader, kostnader för köpt vård och lokalkostnader.” De tre följande styckena började sedan med ”Personalkostnaderna …”, ”Kostnaderna för köpt vård …” och ”Lokalkostnaderna…”.

Det första stycket löd ”Personalkostnaderna har ökat med X kronor. En orsak till det är att … Ytterligare en orsak är att …”. Jag hade inga problem att hänga med, trots att jag tyckte att själva ämnet var svårt. Den röda tråden gjorde det möjligt!

Dagens tips är att X

Dagens tips: Om du konstruerar ett mallbrev som skribenterna delvis ska fylla i själva, se till att skribenterna förstår att de ska göra det. Och om det inte alltid är relevant att fylla i allt, se till att brevet kan stå på helt egna ben.

Annars blir det så här:

Vad tror ni, ska jag tolka "Det innebär att X" som ett hot?

Lita inte på stavningskontrollen ...

Det har sagts förut, och jag säger det igen: Lita inte på stavnings- och grammatikkontrollen i Word! Häromsistens fick jag följande kryptiska, och helt felaktiga, meddelande från den:

Meddelandet är alltså "Beakta ordformen är. I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk." Nej, vet du vad, Word! Den kan inte det.

De gröna och röda vågorna under orden kan göra en osäker. Ett sammansatt och helt rättstavat ord blir ofta markerat, medan det felaktigt särskrivna inte blir det.  Därför brukar jag rekommendera folk att slå av funktionen att visa markeringarna medan de skriver (se skärmdumpen nedan).

... men använd den ändå!

När du är klar med texten är det ändå dags att köra stavnings- och grammatikkontrollen. Den är bra på att hitta felstavningar, borttappade bokstäver, omkastade ord, dubbla mellanslag och annat småtjafs som det är skönt att få hjälp med. Men den markerar ofta sådant som faktiskt är rätt, så behåll självförtroendet påslaget. Kolla stavning i SAOL.

För att slå av kontrollen under tiden du skriver, gå till Arkiv och Alternativ, och kryssa ur de här rutorna:

Konsten att skriva instruktioner

Jag inledde dagen med att skriva en instruktion till mina kontorskollegor. Instruktioner är roliga att skriva, men det är inte alltid lätt. Här kommer därför några tips. Jag exemplifierar med min egen instruktion, även om den egentligen mest fyller funktionen av arg lapp.

1. Avgränsa instruktionen

Bestäm dig för vad instruktionen ska lära läsaren att göra. Om du försöker få in för mycket i samma instruktion så blir det ofta oöverskådligt och rörigt (den som gapar över mycket, o.s.v.). Jag avgränsade till hur man blir av med en smutsig kopp, inte till hur man håller ordning i köket. Om du ska skriva instruktioner för ett stort område, gör först en översiktlig instruktion och hänvisa till andra, mer detaljerade instruktioner.

2. Använd ja-och-nej-frågor

Frågor aktiverar läsaren, och det är precis vad man vill i en instruktion. Använd bara frågor som man kan svara ja eller nej på, och var noga med att det inte finns några slags mellanalternativ så att läsaren blir osäker.

3. Använd uppmaningsform

Växla mellan frågor och uppmaningsform, inget annat. Det enda undantaget i min instruktion är första meningen, som visar när instruktionen ska användas. I en mer seriös instruktion skulle jag ha skrivit den som en inledning, för att göra instruktionen helt ren.

4. Se till att det finns en väg ut

När du är klar, kontrollera att läsarna kan slutföra instruktionen oavsett vilken väg de har tagit. I min instruktion glömde jag först att sätta ut pilen mellan "plocka ut disken" och "ställ koppen i diskmaskinen". Då skulle läsaren ha haft kvar koppen när instruktionen tog slut, och det var ju inte meningen. Om det finns flera vägar ut, alltså flera sätt att bli klar, kan du göra en nu-är-du-klar-ruta som alla pilar till slut leder till.

5. Använd rutor eller tabeller, möjligen punktlistor

Rutor med pilar ger bra överblick, men det är inte alltid man har teknisk möjlighet att rita. Då är tabeller ett bra alternativ, med nummer i vänsterkolumnen och instruktioner i högerkolumnen. Pilen måste då ersättas av språket, så här: "Öppna diskmaskinen. Är disken ren? Ja: Gå till steg 4. Nej: Gå till steg 5." 

6. Gör så klart din vanliga mottagaranalys, och testa!

För att lyckas med en instruktion måste man veta vilka förkunskaper läsarna har, vilka ord de kan, vad de själva vill åstadkomma, hur motiverade de är att göra rätt, om de tycker att uppgiften är meningsfull o.s.v. Det bästa sättet att sedan kontrollera om man hade rätt är att testa instruktionen på riktiga mottagare. Gör de rätt? Var kör de fast? 

Vill du blir bra på att skriva instruktioner, ring mig!

Det finns mycket mer att tänka på när man skriver instruktioner, och små ändringar kan ofta göra stor skillnad. Jag drömmer om att få hålla en hel kurs bara om att skriva instruktioner. Vill du gå den kursen? Ring mig så fixar vi biffen! 

Vill dina läsare missförstå dig?

Utanför porten där jag bor har någon ställt en askkopp med tillhörande uppmaning. Släng fimparna här! Ja, var egentligen?

Vilka läser dina texter?

När jag håller skrivkurser brukar jag fråga kursdeltagarna vilka som läser deras texter och hurdana de är. En sak som är bra att veta om sina läsare är om de är välvilliga eller illvilliga. Välvilliga läsare kommer att fimpa i krukan, för de fattar vad skribenten menar. Illvilliga läsare kommer att flina skadeglatt och demonstrativt fimpa strax utanför, för det är faktiskt dit pilen visar.

Gillar de dig? 

Om dina läsare gillar dig och vill göra rätt så funkar kommunikationen oftast ganska bra. Om läsarna ogillar dig, ditt företag eller ditt budskap så måste du anstränga dig mer. Då får det inte finnas luckor i texten, och det får inte finnas möjligheter till illvilliga tolkningar.

Anpassa dig till det!

Att skriva så vattentätt att ingen kan misstolka dig tar tid. Å andra sidan tar det ofta ännu mer tid att städa upp efter en misstolkad text. Därför är det bra att fundera på hur dina läsare kommer att läsa. Är de illvilliga eller välvilliga?

Dagens språkutmaning: juristiska

Härom dagen träffade jag en jurist för att hjälpa henne med en text som hon skriver för sin myndighet. Vi pratade om det typiskt juridiska språket och hur man kan göra det mer begripligt för oss vanliga dödliga. Det var roligt!

När jag skulle gå fick jag med mig ett klipp som hon i sin tur fått av en gammal kollega. Det hade uppenbart cirkulerat lite bland jurister.

Varsågoda att bena upp: Att det inte utom rimligt tvivel är visat att en händelse inte inträffat innebär därför inte att tingsrätten inte finner att den inte inträffat utan endast att den inte utom rimligt tvivel inte har inträffat.

Trevlig helg så länge!

Vi, du, ni — små ord som väcker stora känslor

Det är upprörande med pronomen! Ni kanske är smartare än jag och redan har förstått det, men jag har precis nyss kopplat ihop folks upprördhet över hen, du, ni och vi. Alla pronomen har orsakat debatt någon gång!

Han, hon, hen — allt annat än neutrala ord

Ingen som följer språk- eller samhällsdebatten kan ha missat hen-debaclet. Det går i vågor, med en topp då och då när folk slår knut på sig själva i sin oro över om barn ska få vara barn längre och så vidare. Sen följer några veckor av lugn. Jag tänker INTE ge mig in i den debatten nu.

Du — var mycket, mycket upprörande!

Själv är jag för ung för att minnas du-debaclet, men det lär ha varit riktigt stormigt. Min pappa har berättat om hur min annars mycket vänliga och ostroppiga gammelfaster vände på klacken i en affär där hon blev duad. ”Får jag hjälpa dig med något?” frågade biträdet och neg. Gammelfaster tog det som en förolämpning.

Nu är du neutralt. Skatteverket gjorde en undersökning för några år sedan där de kollade hur folk ville bli tilltalade, och du vann.

Ni — har blivit nästan lika upprörande

Nu är du-tilltal i affärer helt neutralt. I stället är det niandet som väcker känslor. Vissa avskyr verkligen att bli niade. De tycker att den som niar signalerar avstånd och kyla. Jag tycker mest att det låter tillgjort och fånigt.

Det är också bra att komma ihåg att min gammelfaster inte hade gillat att bli niad heller. Hon ville att biträdet skulle kalla henne frun eller fråga "Kan jag hjälpa till med något?". Det är därför språket är fullt av konstiga fraser utan tilltal, som "Får det lov att vara lite påtår?" eller "Vad tycks om den här varan?". Niandet uppåt är nytt i Sverige, men det är en annan historia som du kan läsa lite mer om på lingvistbloggen.

Vi — faktiskt mist lika hett!

Till och med vi kan vara känsligt. Kan Socialstyrelsen skriva Vi har undersökt …? Ja, säger jag. Njaaa, säger mina kursdeltagare, handläggare på Socialstyrelsen. Ironiskt nog medan Bror Rexed blickar ner på oss från väggen, han som fick fart på du-reformen genom att införa duande på Socialstyrelsen.

På Länsstyrelsen i Norrbotten har jag samma diskussion men med andra kursdeltagare. ”Det kryper i kroppen på mig när jag tänker på att vi skulle skriva vi om länsstyrelsen” säger en deltagare, och det syns faktiskt hur håret reser sig på henne. Varför? Det kan hon inte riktigt säga, men det känns INTE bra. Och så är det, pronomen känns.

Jag och mina kursdeltagare kommer överens om att det är Myndigheternas skrivregler som normerar deras texter, och där står det att vi är ok. Det måste framgå vilka vi är, men sen är vi ok. De köper det, men det känns inte bra.

Jag påminner om du-reformen, visar hur mycket enklare texten blir med vi och tröstar med att man vänjer sig.

Alla pronomen är visst upprörande

Pronomen väcker starka känslor. Det är lustigt, för de betyder ju egentligen ingenting. De refererar bara till någon eller några som vi redan har pratat om.

Kanske beror det på att vi ändå avslöjar en del om hur vi tänker på den som vi pratar om. Tänker vi på kunden som en jämlike? Tänker vi på länsstyrelsen som en grupp där vi ingår?

Pronomen är känsliga, helt enkelt. Kanske rent av upprörande. Det kan vara bra att komma ihåg innan man ger sig på att ge råd om dem. Och Skatteverkets undersökning som jag berättade om, den visade att alla de förslagna tilltalsorden blev utskällda av någon. Inga pronomen är neutrala.

Dags att skifta fokus?

En händelse kan beskrivas på så många sätt! Det blev extra tydligt i går, när löpsedlarna basunerade ut att tre personer hade haft möte om ett planerat bröllop.

Löpsedeln förvånade mig, för jag hade snarare förväntat mig att Madde eller Jöback skulle vara den intressantaste personen på mötet. Alltså:

Maddes bröllopsmöte med Chris och Jöback
eller
Jöbacks bröllopsmöte med Madde och Chris

Visst får man olika bild av mötet beroende på vem som är i fokus? Att Chris skulle ha kallat till mötet är förvånande. Är han verkligen drivande i det här projektet? Eller var det något slags krismöte? Vad vill han egentligen?

Som löpsedel betraktad är den hur som helst lyckad. Jag skulle inte reagerat på något av de andra alternativen. Nu blev jag nyfiken.

Hur hänger det ihop?

Det är inte alltid så lätt att förstå vad folk menar när de skriver. Ibland är det extra svårt, som när skribenten påstår flera saker i rad utan att visa hur de hänger ihop. Då är man tvungen att gissa för att få ihop det.

Kör långsamt eftersom ...?

I dagens DN finns en bild på denna fina skylt från Swaziland, inskickad av Anders Björkman i Stockholm.

Kör långsamt, parlamentet sammanträder! Man kan ställa många frågor om denna skylt, till exempel hur långt detta sammanträde är med tanke på att skylten har börjat rosta, men i första hand undrar jag hur de två påståendena hänger ihop. Brukar sammanträdena sluta med att ledamöterna okontrollerat protesterande väller ut på på vägen utan att se sig för? Eller sammanträder de faktiskt på vägen? Texten ger inga ledtrådar.

Ta hänsyn till ... vad?

Skylten påminner mig om en annan skylt som jag fotade i en klädaffär i julas:

Även här finns två påståenden, om man är lite generös och tolkar tacket som en påstående (vi tackar dig för ... eller du borde ta hänsyn till ... ). Men hur hänger de ihop? På vilket sätt borde jag ta hänsyn till att de har bytt kassasystem?

Det mest troliga är att de som står i kassan kommer att vara lite extra fumliga och långsamma under några dagar och att jag borde ta hänsyn till att de faktiskt inte har det så lätt med det nya systemet. Men att personalen är klumpig vill man kanske inte skriva på skylten. Läsaren får tolka in det själv.

Visa sambanden!

Om du vill göra dig förstådd så är det smart att visa hur saker hänger ihop i texten. Börja med att påstå något och förklara sedan varför. Använd gärna ord som eftersom, det beror på, därför, alltså. 

Fundera också på vad som är det primära och vad som är effekten. Välj mellan 

1. Vi har bytt kassasystem och därför kan det ta längre tid än vanligt i kassan. Tack för att du har förståelse för detta.
2. I dag kan det ta längre tid än vanligt i kassan eftersom vi just har bytt kassasystem. Tack för att du har förståelse för detta.

Jag röstar på nummer två, för jag bryr mig faktiskt väldigt lite om deras kassasystem. Nästa steg är att hitta ett bättre alternativ till formuleringen tack för att.

Kan man säga "den" om människor?

– Har du sett Pelle?
– Nej, men jag ska träffa den i kväll.

Så kan man väl inte säga? Eller? Så här då?

– Har du sett Pelles skor?
– Nej, men dess strumpor ligger i hallen.

Knappast, va? Varför inte? För att den bara kan syfta på saker och djur. Om Pelle är en människa så måste man säga han (eller hon eller hen, beroende på vem Pelle är). Men det fanns en tid då det var helt normalt att säga den om människor, åtminstone i vissa situationer. Om du inte tror mig så kan du gå till närmsta kyrkogård. Där kan man hitta gravstenar som ser ut så här:

Den som är intresserad kan också fundera på varför det känns helt okomplicerat med den i början på den här meningen (alltså Den som är intresserad ...). Här refererar jag ju också till en person (dig), men kopplingen är lite svagare än den var till Pelle. Ju svagare koppling desto mer naturligt med den.

Regeln att den inte kan användas om människor ligger i vår språkkänsla (som alla språkregler egentligen) och språkkänslan kan helt uppenbart förändras. Faktum är att den kan förändras ganska fort. Det kan vara bra att hålla i minnet när man försöker avgöra språkdiskussioner med argumentet ”det låter konstigt”. Det kanske inte kommer att låta konstigt om några år. Man vänjer sig.

– Har du sett Pelle?
– Nej, men jag såg dess maka bakom kyrkan.

Pratar du helst om dig själv?

Ett budskap består alltid av två delar: det du säger och hur du säger det.

Samma föräldraskap men med olika fokus

En polares chef ska snart vara pappaledig. Han berättade det på ett personalmöte med orden ”min tjej ska ha barn”. Jo, det var han som var pappa. Jo, han räknade med att vara hemma med barnet. Ändå avslöjade han väldigt mycket om sig själv i den korta meningen.

Det är stor skillnad på ”jag ska bli pappa” och ”min tjej ska ha barn”, men det är också ganska stor skillnad på ”jag ska bli pappa” och ”jag ska ha barn”. I det första fallet ligger fokus på det som händer med en själv, i det andra ligger fokus på barnet.

Samma köp men med olika fokus

Om du beställer något på internet så avslutas ofta beställningen med information om leveransen. Vissa skriver ”vi skickar varan inom fyra arbetsdagar”. Andra skriver ”du får varan inom fem arbetsdagar”. Det är samma sak, men i det första fallet ligger fokus på företaget (som skickar), i det andra på kunden (som får). Kunder gillar ofta att man pratar om dem och inte om sig själv.

Prata hellre om din läsare än om dig själv

Det kan vara värt att stanna upp lite då och då och fundera över sitt perspektiv. I vilka fall pratar du om dig själv när du kan och kanske borde prata om dina kunder, vänner eller barn? De flesta gillar folk som inte pratar så mycket om sig själva.

Zombier gör dina texter bättre

Kan zombier hjälpa dig att lyckas på jobbet? Ja, det kan de!

Passivt språk gör texten krånglig

Jag håller många skrivkurser, och varje gång nämner jag skillnaden mellan passivt och aktivt språk. Passivt språk berättar vad som händer men inte vem som gör det: beslut fattas, hus rivs, åtgärder vidtas. Aktivt språk berättar vad som händer och vem som gör det: styrelsen beslutar, Bengtsson Bygg river hus, polisen vidtar åtgärder. Passivt språk trollar alltså bort det som borde vara subjekt i meningen och tvingar läsaren att gissa vem som beslutat, rivit eller åtgärdat.

Passivt språk har många nackdelar. Jag ska berätta om dem strax, men först måste vi lära oss att identifiera passivt språk. Twitter gav mig det bästa tipset härom veckan: Ta hjälp av zombier!

Fungerar zombietricket på svenska?

Fungerar det på svenska också? Ja det gör det! Några exempel:

Passivt: Verksamhetsplanen beslutades i oktober.
Aktivt med zombier: Verksamhetsplanen beslutades AV ZOMBIER i oktober.

Passivt: Det är av största vikt att åtgärder vidtas skyndsamt.
Aktivt med zombier: Det är av största vikt att åtgärder vidtas AV ZOMBIER skyndsamt.

Av-konstruktionen är lite knölig på svenska, sämre än by-konstruktionen på engelska. Det är smidigare att skriva Zombier har vidtagit åtgärder än Åtgärder har vidtagits av zombier.

Alltså: För att hitta de passiva konstruktionerna i en text kan man tänka så här: Om det inte framgår tydligt vem som har gjort något så kan det mycket väl vara zombier som har gjort det. Läs meningen, försök tolka den som att det är zombier som har gjort det.

Går det? Formulera i så fall om meningen så att det tydligt framgår, och byt sedan (eventuellt) ut zombierna mot den som faktiskt gjorde det. Då får du ett aktivt och bra språk, en intressantare text och mindre utrymme för missförstånd.

Vi testar zombietricket:

Passivt: Verksamhetsplanen beslutades i oktober.
Aktivt med zombier: Zombier beslutade om verksamhetsplanen i oktober.
Aktivt med riktiga aktörer: Utbildningsnämnden beslutade om verksamhetsplanen i oktober.

Passivt: Om risk för budgetunderskott bedöms föreligga ska åtgärder vidtas skyndsamt.
Aktivt med zombier: Om zombier bedömer att det finns risk för budgetunderskott så ska vampyrerna vidta åtgärder skyndsamt.
Aktivt med riktiga aktörer: Om utbildningsnämnden bedömer att det finns risk för budgetunderskott så ska förvaltningarna vidta åtgärder skyndsamt.

Om du inte gillar zombier så kan du naturligtvis testa med andra aktörer, som grodmän, konsulter, din mamma, Carola, kungen eller någon annan. Pröva dig fram!

Varför är aktivt språk bättre än passivt?

Så varför ska man då göra sig omaket att skriva aktivt, med aktörer, om man tycker att det faller sig naturligt att skriva passivt? Tja, säg så här: Om du mejlar mig om ett jobb och jag KAN tolka det som att det är zombier som ska utföra jobbet, då finns det helt klart en lucka i texten. Jag måste själv gissa vem som ska göra det. Jag kommer inte att gissa på zombier, men jag kommer att använda all kunskap jag har om dig och om situationen för att göra en så rimlig gissning som möjligt.

I nio fall av tio gissar jag kanske rätt, men ibland kommer jag att gissa fel. Och i de flesta fall så måste jag stanna upp och anstränga mig. Kanske kommer jag att känna mig osäker. Kanske ringer jag till dig och frågar för säkerhets skull. Då har både du och jag slösat tid och energi, i onödan.

Om syftet med texten är att överföra information så funkar det sämre med passivt språk, helt enkelt.

Fackspråk, när och hur kan man använda det?

Jag storhandlade i går kväll, och utanför affären satt en reklamskylt som fick mig att tänka på fackspråk.

Nästan alla har sitt fackspråk, men man behöver inte alltid använda det

De allra flesta som skriver i jobbet har ett fackspråk att förhålla sig till. Fackspråket är alla de ord och uttryck som man behöver i sin bransch för att kunna prata om jobbet. Ibland ser orden svåra ut, som när läkare pratar om kardiovaskulära faktorer, och ibland ser de ut som helt vanliga ord men har en mycket mer specifik betydelse inom en viss yrkeskår.

När jag håller skrivkurser får jag ofta tillfälle att diskutera fackspråk med deltagarna. En sak som vi då alltid tar upp är vilka risker det innebär att använda sina fackuttryck och vad man kan vinna på det. Bara för att man kan ett svårt ord så behöver man ju inte använda det. När ska man göra det?

Ska man använda ord som läsaren inte kan?

Vi börjar med det lätta: om man skriver en text som kollegorna ska läsa, och om man vet att de kan fackspråket väl, så gör fackspråket att texten blir tydligare och exaktare. Problem uppstår först om någon av läsarna inte kan fackspråket.

Ska man undvika att använda ett ord när men vet att läsaren inte vet vad det betyder? Inte nödvändigtvis. Kanske kommer läsaren att behöva kunna ordet i framtiden, och då är det lika bra att man använder det tillsammans med en bra förklaring.

Fackspråk visar att man är avancerad

Man kan också använda ett fackord för att visa att det man pratar om har en exakt betydelse och inte bara är något allmänt. Det var det jag kom att tänka på när jag såg reklamskylten.

På skylten står: I Assa Entré ingår vår senaste cylinderteknologi d12 som standard i paketen. Det betyder att bara du som ägare kan begära kopior på nycklar och cylindrar. 

Assa klämmer här till med sin fackterm d12. Varför? De hade kunnat säga I Assa Entré ingår ett kopieringsskydd som standard. Vad vinner de på att kalla kopieringsskyddet för d12? Min gissning är att de vill ge intrycket att kopieringsskyddet är avancerat och därmed värt att betala extra för. De kallar det ju också för en cylinderteknologi, vilket får det att låta fint och svårt. De hoppas nog att läsaren ska bli imponerad.

När du använder fackspråk: introducera och förklara 

Jag kan inte avgöra om Assa har valt rätt när de använder fackspråk i sin reklam, men jag skulle vilja påstå att de är ett föredöme i hur de hanterar sitt fackord när de väl har valt att ha med det i texten. De gör två bra saker:

1. De introducerar fackordet så att läsaren är beredd när det kommer: vår senaste cylinderteknologi d12. När d12 dyker upp vet läsaren att det är något nytt och att det är någon typ av teknologi. Jag brukar föreslå skribenter att introducera nya ord med en så kallad eller det som i branschen går under namnet eller liknande. Då är läsarna beredda på att det kommer ett svårt ord och slipper få panik när de inte vet vad det betyder.

2. De förklarar ordet direkt, och de inleder förklaringen med det betyder att. Förklaringen är inte heller en ren definition av ordet utan snarare en beskrivning som gör att den läsare som inte kan ordet förstår samma saker som den läsare som kan ordet. I det här sammanhanget ska läsaren förstå att vem som helst inte kan kopiera en d12-nyckel. I en teknisk specifikation behövs en annan förklaring. I en termlista behövs en regelrätt definition.

När du använder ett fackord, lämna inte läsaren i sticket. Förklara, och inled förklaringen med det betyder, det innebär, för dig innebär det, i det här fallet betyder det, eller liknande.

Gör en riskanalys!

Man kan vinna mycket på att använda fackspråk om man introducerar och förklarar det, men man ska också komma ihåg att man kan förlora mycket. Om läsarna inte förstår dina ord så förstår de inte heller ditt budskap. Om de tycker att orden är svåra så tycker de kanske att du är svår och krånglig att ha att göra med. Men om de blir imponerade av ditt fackspråk så blir de imponerade av dig också.

Hur kommer just dina läsare att reagera på fackspråk? Gör en riskanalys och ta reda på det. Det är det värt.

De och dem, hur funkar det egentligen?

Härom dagen fick jag en fråga som är ganska vanlig:

Vad är det för skillnad på de och dem?

Vi börjar med hur det ska vara och varför. De och dem är två former av samma ord, subjektsform och objektsform. Man kan lätt jämföra med vi och oss. Det är också är subjekts- och objektsform av samma ord, men de formerna ser mer olika ut och är därför lättare att skilja åt. De och dem låter ju likadant när vi pratar (i de flesta dialekter).

Vi tittar på Ellenors exempel, plus två som jag lägger till själv:

• X kunde inte hjälpa att X älskade varandra.
• X hade gått och badat. 
• Anna hälsade på hos X efter jobbet. 
• Låt X som använder badhuset stå för renoveringskostnaden.

I meningarna ska X bytas ut mot de om X är subjekt och mot dem om det är objekt. Men ärligt, vem orkar tänka på satsdelar?

Snabb minnesregel: vi=de, oss=dem

Vi tar en genväg och byter ut X mot vi eller oss i stället. Det är ju också subjekts- eller objektform. Testa själv! Jag skulle skriva så här:

• Vi kunde inte hjälpa att vi älskade varandra.
• Vi hade gått och badat. 
• Anna hälsade på hos oss efter jobbet. 
• Låt oss som använder badhuset stå för renoveringskostnaden.

Nu kan vi snabbt och enkelt byta ut vi mot de (subjektsform) och oss mot dem (objektsform):

• De kunde inte hjälpa att de älskade varandra.
• De hade gått och badat. 
• Anna hälsade på hos dem efter jobbet. 
• Låt dem som använder badhuset stå för renoveringskostnaden.

Varför blir det fel?

Så varför skriver folk "dem har gått och badat", men inte "oss har gått och badat"? Det beror säkert på flera saker.

För det första är det svårt att hålla ordning på ord som låter likadant. För det andra har det skett en liten glidning i användningen av de och dem före som, som i mitt sista exempel. Där är det numera vanligt och helt accepterat att skriva de: "Låt de som använder badhuset ...". Den glidningen har säkert skapat en del förvirring. För det tredje verkar många, kanske framför allt unga, ha fått för sig att skillnaden inte är grammatisk utan stilmässig, alltså att dem är lite finare än de men betyder exakt samma sak. Så är det inte!

Vill du ha hjälp?

Om du vill läsa mer om de och dem så kan du titta i Språkrådets frågelåda eller läsa Per Ledins inlägg om de, dem och dom.
Har du exempel som du behöver hjälp med att reda ut? Hojta till i kommentarsfältet så hjälps vi åt!

Sju sätt att skriva könsneutralt utan "hen"

”Fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald om han inte längre har fullmäktiges förtroende.”

Så stod det i kommunallagen tidigare. Nu står det så här: ”Fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald som valts av fullmäktige om …”. Själva regeln har ändrats lite, men det har hänt något mer. Han har försvunnit.

Alla människor kan inte kallas han

Den förtroendevalda i exemplet ovan finns bara i teorin. Det är inte en faktisk person vi pratar om utan en person som skulle kunna finnas. Sådana teoretiska personer är vanliga i lagar, villkorstexter, regler och myndighetstexter.

Teoretiska personer har sällan ett bestämt kön, om de inte är mammor eller spermadonatorer. Då blir det konstigt att skriva han som i exemplet. Förut gjorde man det ändå, men det blir mindre och mindre vanligt. Frågan är bara hur man ska göra i stället.

Hen löser alla problem, men kan skapa nya

Det senaste året har hen diskuterats som ett alternativ, ”… om hen inte längre har fullmäktiges förtroende”. Att hen är populärt i stora kretsar beror just på att det finns ett stort behov av en smidig lösning i lagtexter och liknande, men alla gillar det inte. Om man skriver hen så slipper man markera kön, men man riskerar att läsaren sitter och tänker på ordet i stället för att ta till sig innehållet. Och det finns alternativ.

Sju sätt att undvika han, hon eller hen

Låt oss se vad vi kan göra med den här meningen:

Om en kund vill reklamera en vara måste han höra av sig inom tre veckor. 

1. Han eller hon 

Om en kund vill reklamera en vara måste han eller hon höra av sig inom tre veckor.

Det här blir klumpigt i längden, men om du bara behöver skriva det på ett ställe så fungerar det.  

2. Upprepning av kunden

Om en kund vill reklamera en vara måste kunden höra av sig inom tre veckor.

Det här blir också klumpigt i längden men du kan använda det lite då och då.

3. Plural

Om kunder vill reklamera varor måste de höra av sig inom tre veckor.

Det här är min personliga favorit! Du har kanske märkt att jag ofta skriver om läsarna och inte om läsaren i den här bloggen. Det är för att kunna skriva de i stället för han eller hon. 

4. Den … som

Den kund som vill reklamera en vara måste höra av sig inom tre veckor.

Lagtexten i början hade använt det här greppet för att trolla bort han. Det kräver att du formulerar om meningen lite, men det kan det vara värt.

5. Nominalisering eller passiv

Om en kund vill reklamera en vara måste detta ske inom tre veckor.

Om en kund vill reklamera en vara måste detta meddelas inom tre veckor.

Varning: Här försvinner informationen om att det är kunden som ska göra något. (Folk kan tro att det är zombier.) Jag rekommenderar inte den här lösningen.

6. Den

Om en kund vill reklamera en vara måste den höra av sig inom tre veckor.

Det är lite konstigt att kalla människor för den. Ibland funkar det, men ofta inte. Använd språkkänslan, eller undvik det helt om du inte litar på din språkkänsla. Och läs gärna om den i språkkänslan här.

7. Du 

Om du vill reklamera en vara måste du höra av dig inom tre veckor.

Om det är kunderna som ska läsa texten så är det toppen att skriva du. Kunderna förstår direkt att det är de som ska höra av sig, och tilltalet blir personligt. Märkte du förresten att jag använde knep 3 i förra meningen? 

När fungerar vilket alternativ?

Alla alternativen har sin charm och det finns inget som alltid fungerar bäst. Det bästa är ofta att variera sig lite. Om jag fick ta med mig ett enda alternativ till en öde ö så skulle det bli nummer tre: plural.  

Har du andra favoriter? Tipsa mig gärna! 

Smidiga texter som inte skaver, hur gör man?

Ibland vill man skriva en text som ska provocera, utmana, röra om, stämma till eftertanke eller få folk att gråta i veckor. Men ibland ska texten bara berätta att läsaren har fått en tid på vårdcentralen om en vecka. En sådan text ska inte "skava".

I informationstexter gäller det ofta att inte stöta sig med sina läsare. Men hur undviker man det? Det finns några enkla saker som du bör tänka på:

1. Undvik stavfel och särskrivningar

Korrekturläs texten om du vill att läsarna ska fokusera på innehållet och inte på själva textytan. Det finns flera undersökningar som visar att läsare tappar förtroendet för skribenten om texten innehåller stavfel och särskrivningar.

2. Undvik roliga typsnitt

Man verkar kunna dela upp världen i dem som älskar Comic Sans och dem som hatar Comic Sans. De senare är en stor grupp, så välj ett neutralt typsnitt. Återigen, låt läsarna fokusera på innehållet.

3. Berätta direkt vad du vill 

Läsarnas första fråga är alltid: vad är det här för en text och varför ska jag läsa den? Svara på det direkt. Visa vem som är avsändare genom ett tydligt sidhuvud, till exempel. Börja med att berätta varför du skriver och vilket huvudbudskap du har.

Varför är det viktigt? Jo, för annars kommer läsarna att gilla dig lika mycket som de gillar de där telefonförsäljarna som ringer på kvällen och bara ”Heeeej! Får jag fråga vad du har för elavtal? Är du nöjd med det? Näää, jag vill inte sälja något, bara ta upp din tid med meningslösa frågor innan jag får lust att dra min punchline.”

4. Undvik att blotta dina fördomar

Nu blir det svårare. Vi har alla en mängd föreställningar om hur världen fungerar och vad som är normalt. Vi tenderar också att utgå från att vi delar de föreställningarna med våra läsare och alla andra. De föreställningarna är ett minfält. Om du förutsätter att läsarna är på ett visst sätt och det visar sig att de är annorlunda så kan de bli arga och tycka att du är inskränkt, och tappa fokus på innehållet. 

Ett exempel på sådana föreställningar är tanken att människor är heterosexuella och att familjer består av mamma, pappa och barn. En mödravårdscentral som skickar mejl till en blivande mamma riskerar att stöta sig med den homosexuella mamman genom att skriva att hon gärna får ta med barnets pappa till besöket. Då kan din partner eller den andra föräldern fungera bättre.

För den ensamstående mamman kan också din partner bli jobbigt. Kanske kan mamman få ta med sig någon på besöket, helt enkelt? Om det inte är viktigt att det är just den andra föräldern och inte en kompis, så klart.

Men de heterosexuella mammorna då, kommer de att himla med ögonen och störa sig på att mödravårdscentralen är så jävla politiskt korrekt att man kräks!? Kanske. Men då gäller det att hitta orden som gör att ingen av läsarna ens märker att man smög förbi det där med vem den andra föräldern förväntas vara.

5 ?

Vad brukar du irritera dig på i texter? Ska jag komplettera listan med något mer?

Är det fegt att vilja vara smidig?

Ibland vill man ta strid och visa sina åsikter och föreställningar öppet, men ibland vill man inte det. Det innebär inte att man förnekar sina åsikter, bara att man låter läsaren fokusera på det som var syftet med just den här texten.