måndag 5 december 2011

Pär Lagerkvist och stillheten, långt ifrån klarspråk

Det här inlägget handlar inte alls om informationstexter, klarspråk eller språkpolitik. Det handlar om poesi. Kanske är kvaliteterna i poesi motsatsen till kvaliteterna i information.

Det börjar på tåget mellan Stockholm och Köping. Jag har blivit tipsad om att Bo Sundström och Frida Öhrn har tonsatt Per Lagerkvist. Det är fint. De sjunger Det är vackrast när det skymmer, och det är melodiöst och sött, men det fattas något. Jag saknar något. Jag saknar en svärta som jag alltid har känt av, men som jag inte riktigt har förstått. Nu förstår jag.

Hela Det är vackrast när det skymmer präglas av stillhet. Stillheten ligger i takten och i stavelserna, rytmen. Stillheten lägger sig som en tröstande kram kring mig, vill föra mig med. Jag har alltid tilltalats av den där stillheten, men jag har inte förstått den förrän nu. Det är stillheten som uppstår när en människa har förlikat sig.

Varför är det vackrast när det skymmer? För att det är då allt är på väg att ta slut. Det är då man har några ögonblick kvar av värden, innan allt omsluts av mörker. Mörkret kommer, och diktarjaget har förlikat sig med det. Han kan se hur mycket kärlek det ännu finns i värden, hur allt är som smekt av händer, medan slutet kommer närmare, stilla. Herren själv utplånar fjärran stränder. Snart ska diktarjaget vandra ensam, utan spår, och det är ok. Han har inte bråttom, och han kämpar inte emot. Stillhet. Tacksamhet. Det är skrämmande och hoppingivande på samma gång. Det är både vackert och svart. Blev det inte mer av livet än detta? Borde jag acceptera kramen och låta mig föras bort eller borde jag kämpa emot? När texten tar slut och bara musiken är kvar så finns inte längre den som har sjungit. Världen finns, men inte diktarjaget. Det känns inte i musiken. Det är det jag saknar.

Poesi kan ta tid att förstå. Å andra sidan är upplevelsen så mycket starkare när man väl har lyckats ta sig in i innehållet. Jag minns hur jag rad för rad arbetade mig igenom Passader av Harry Martinsson. Jag slog upp ord för att hitta äldre och parallella betydelser, jag grubblade över metaforer. Jag slog upp Gondwanaland, och började gråta när jag hittade det, eftersom det plötsligt blev så tydligt vad diktarjaget längtade till.

Motståndet i poesi kan vara en kvalitet i sig. Om språket är koncentrerat och betydelsemättat blir också upplevelsen tätare när man till slut kan läsa dikten från början till slut och förstå den. Då sköljer upplevelserna över en så mycket snabbare och kraftigare. Det är mödan värt. Motståndet gör också att man kan få nya upplevelser vartefter metaforerna får nya innebörder för en. Därför kan jag i dag förstå en dikt som jag har tyckt om sedan jag var tio år. Kanske kommer jag att förstå den igen någon gång, på ett annat sätt.

Sången kan man lyssna på här: Frida Öhrn – Det Är Vackrast När Det Skymmer