Det här är inte en rubrik

I dag fick jag ett mejl med ämnesraden Information från avsändaren Info. Låt oss säga att avsändaren och jag har olika åsikter om vad som är information och om hur den ska förmedlas.

När information ska förmedlas är ju rubriken, i dethär fallet ämnesraden, helt central. Det är rubriken som hjälper mig att avgöra om informationen är intressant för just mig eller inte, om jag ska läsa den nu eller senare. Rubriken Information berättar just ingenting. Det är knappt ens en rubrik.

Så vad var det då för information mejlet ville förmedla? Det visade sig att avsändaren Info dolde SKB, en bostadskö, och att SKB ville berätta att jag nu kunde läsa deras nyhetsbrev på webben. Hur vet jag det? Jag öppnade mejlet naturligtvis. Jag öppnade och läste mejlet trots ämnesraden. Innebär det att rubriken faktiskt inte spelar någon roll? Nej, det gör det inte. Jag läste inte nyhetsbrevet, och nu har jag snackat skit om SKB i en blogg. Sånt kan också hända när man inte tänker på sina rubriker.  

Textfabriken behöver ett kvalitetssystem

Jag vet inte så mycket om bilfabriker, men jag gissar. Jag gissar att det är ganska ovanligt att en och samma snubbe tillverkar en hel bil. Jag gissar att man delar upp tillverkningen i flera steg där olika personer gör olika saker med olika ansvarsområden. Det känns naturligt att jobba så när man tillverkar stora saker. Texter kan också vara stora saker.

Välkommen till textfabriken
Texter tillverkas ofta i stora textfabriker: myndighetstillsynsfabriken, regeringsuppdragsrapportsfabriken eller kanske kommunbygglovsfabriken. I fabriken skriver en person en del av texten, lämnar över till nästa och så vidare tills en färdig text ramlar av änden på det löpande bandet och landar hos ett företag, en privatperson eller en minister. Det är lätt att glömma det. Många läsare och många skribenter betraktar fortfarande skribenten som en inspirerad solitär snarare än som en kompetent fabriksarbetare.

Gemensamma slutprodukter på löpande bandet
Men jag tror att textfabrikerna har mycket att lära av bilfabrikerna, både när det gäller arbetsmoral och när det gäller processer. Få personer på Volvo skulle montera motorn på ett chassi och sedan ta illa upp om någon kompletterade med dörrar. Många personer i textfabriken lämnar ifrån sig en text och blir sårade när någon lägger till information och stryker en mening. "Det var ju min text!"

Uppdelat ansvar och kollektiv stolthet
I en fabrik måste alla veta att de är en helt avgörande del av en kedja. Då kan de känna stolthet över sitt arbete och lämna ifrån sig sin produkt när den är precis lagom färdig. Det bygger på att man har processer som visar exakt hur arbetet vandrar mellan arbetarnas händer. Vem ska sätta i skruvarna och vem ska se till att de är åtdragna? Vem ska skriva grundstommen och vem ska korrekturläsa? Bilfabrikerna reglerar det i sina kvalitetssystem, men hur gör textfabrikerna? De gör det inte.

Textfabriken behöver också ett kvalitetssystem
De organisationer och företag som producerar texter skulle vinna mycket på att lära av fabrikerna, att börja betrakta sina texter som produkter. Kanske gillar inte skribenter att bli jämförda med fabriksarbetare, men de gillar med största sannolikhet tydligt definierat ansvar. De gillar förmodligen minimerat merarbete. De gillar förhoppningsvis den kollektiva stoltheten över en gemensamt genomarbetad slutprodukt. Lösningen är ett genomtänkt kvalitetssystem där varje skribent har ett definierat ansvar och där det finns kontrollstationer som hindrar att bokstäver faller mellan stolarna. Det är inte svårt att skapa ett sådant system. Men det är viktigt.